I den första delen, av Clay Blairs klassiska verk om det tyska ubåtsvapnet under andra världskriget, beskrivs operationerna, ubåtarna och männen som tjänstgjorde på ubåtarna. Det ges även en detaljerad skildring av de allierade fartygen, konvojerna och motåtgärderna, bland annat baserat på tidigare hemligt material från dekrypteringar av de tyska, mytomspunna kodmaskinerna Enigma.

Denna svenska utgåva har utökats med nya illustrationer och uppgifter om de svenska handelsfartygen som förlorades till axelmakterna.

Den svenska handelsflottans förluster under andra världskriget är fortfarande till stor del ett okänt kapitel för svenska folket. Detta trots att 201 fartyg ur handelsflottan och 31 ur fiskeflottan förlorades och ca 2 000 personer omkom. Många svenska sjömän miste även livet på andra nationers fartyg. Trots att de svenska förlusterna är en liten del i katastrofens totalsiffra, var dessa offer av stor betydelse för Sveriges möjlighet att klara av beredskapsåren.

Kylan kramade Europa den kalla vintern 1940–1941. Från de nyerövrade kanalhamnarna i Frankrike löpte vargflockarna ut med ett mål i sikte: att sänka den allierade handelsflottan och svälta britterna till underkastelse.

I denna andra delen av Clay Blairs allomfattande verk om ubåtskriget under andra världskriget skildras en tid med mycket dramatik, såsom jakten på Bismarck och inledningen av operation Barbarossa. Inte minst hårdnade striden om Atlanten. USA tog redan nu aktiv del av kriget – trots att man fram till Pearl Harbor formellt var i fred med Tyskland. Ubåtar angrep amerikanska jagare och handelsfartyg, och USA svarade med intensiv ubåtsjakt och ett massivt understöd till britterna. Efter att tyskarna kunnat rätta till problemen med sina torpeder framstår ubåtsvapnet som den tyska marinens främsta tillgång, ubåtar massproduceras och de brittiska konvojerna anfalls av samverkande ubåtar, så kallade vargflockar. Kriget på östfronten, där de inledande tyska framgångarna tvingar fram gigantiska materielsändningar från britter och amerikaner, smittar av sig till norra Ishavet. De allierade konvojrutterna måste skäras av, ännu en front för de tyska ubåtskaptenerna.

Svallvågorna från Pearl Harbor nådde snabbt Atlanten. Kriget blev ett världskrig. Den tredje boken i Clay Blairs stora serie om ubåtskriget speglar det dramatiska året 1942.

Det japanska anfallet mot USA och de brittiska och nederländska besittningarna i Fjärran östern förändrade kriget om havet. De tyska vargflockarna fick större operationsområden, jagarna längre försörjningslinjer att patrullera. Amerikanernas enorma resurser kunde omsättas i krigsföringen – men det var tyskarna som gjorde första draget.

Samtidigt som Hitler koncentrerade stora marina resurser till Norge, som han var övertygad om skulle invaderas av de allierade, startade Dönitz ubåtar ”Operation Pukslag” – anfallet mot Karibien och USA:s ostkust tillsammans med en avledningsmanöver mot Kanada.

Amerikanska marinen var illa förberedd för omfattningen av ubåtskriget. Man hade många fartyg, men av fel typ och handelsflottan led kännbara förluster, framför allt av oljeprodukter. Men samtidigt försökte tyskarna störa förbindelserna över Atlanten, lend-lease-hjälpen till Sovjetunionen i norra Ishavet, samt stödja Afrikakåren vid Medelhavet. Inte heller de tyska resurserna räckte till – nybyggnationen av ubåtar var omfattande, men aldrig tillräcklig för alla operationerna samtidigt.

I fjärde delen av Clay Blairs gigantiska verk om ubåtarna och andra världskriget har vi nått 1943. Med Karl Dönitz som ny tysk marinchef fortsatte de tyska vargflockarna att oförtrutet hamra mot försörjningslinjerna över Atlanten. Tyngdpunkten låg vid rutterna på Nordatlanten.

Antalet tyska ubåtar ökade för varje månad genom nybyggnation, men de allierade slog tillbaka. Inte minst med hjälp av framgångsrik signalspaning och nya antiubåtsvapen. Under konvojstriderna på Nordatlanten under våren 1943 steg de tyska ubåtsförlusterna drastiskt. Under maj månad förlorades hela 33 ubåtar med över 1 600 man. Detta var mer än dubbelt så höga förluster som den värsta månaden tidigare under kriget. Resultatet blev att Dönitz och ubåtsledningen kom fram till att striderna i detta område inte kunde fortsätta innan nya förbättrade torpeder, bättre radarvarnare och ubåtar med förstärkt luftvärn tagits fram. Under tiden skulle ubåtarna operera i vatten där man antog att ubåtsjaktförmågan var sämre, som Sydatlanten, kring Kapstaden och i Indiska oceanen. Framstötarna långt österut underlättades av att man kunde anlöpa den japanska flottbasen i Penang. Tyskarna hade lidit bakslag – men var långt ifrån slagna.

Kring årsskiftet 1944–1945 var de tyska ubåtsoperationerna i Atlanten koncentrerade till Engelska kanalen och Nordsjön. Hur de tyska ubåtssegrarna minskade under de tre sista krigsåren återspeglas även på den svenska handelsflottans förluster förorsakade av axelmakternas ubåtar. År 1943 förlorade Sverige tio fartyg, 1944 inget och 1945 ett.

Men ubåtarna var ändå långt ifrån oskadliggjorda. På julafton 1944 sänkte U 486 trupptransportfartyget Leopoldville. 808 amerikanska soldater på väg till försvar mot Ardenneroffensiven drogs ned i djupet.

De första nya ”elektroubåtarna” kom nu i tjänst i blygsamt antal. Många av dessa förlorades redan på varv eller vid färden mot baserna i Norge. En av dem, U 3503, hamnade som bekant på svenskt vatten och blev bärgad. Därigenom fick Sverige tillgång till modern tysk ubåtsteknologi att arbeta in i Hajen- och främst Draken-klassen.

Fram till krigsslutet fortsatte ubåtstransporterna till Japan. En av dessa ubåtars resa lockar fortfarande marinhistoriker till nya teorier. U 234 hade ombord last av uranoxid till Japan. Var detta tänkt till en japansk atombomb, möjligen av ”smutsig” typ? Varför kapitulerade denna ubåt inte till britterna utan till amerikanerna? Likaså har Robert Oppenheimer yttrat att ”atombomberna över Japan delvis härstammade från tyska arsenaler”. En av hans närmaste medarbetare har mer eller mindre erkänt att det tyska uranet upparbetades i USA till vapengrad.